Vad har hänt sen sist?
071019
Det var ju ett tag sen jag hörde av mig till er men så blir det när man har fullt upp. Matte och Husse verkar äntligen förstått vad roligt det är med den där hinder träningen. De har blivit jätte mycket duktigare . Vi har varit där flera gånger den sista tiden. Husse har faktist hoppat över minst två och det är ju ett framsteg. (Jag hoppar ju över flera på raken för att visa honom men man får vara glad för det lilla framsteg han gör)
Förutom att varit ute och vallat Husse och Matte på lite vandringar för motionens skull så är det mest de där hindren vi övat på. De där långa korvarna utan kött i springer jag ju igenom som inget nu för tiden men jag har ju insett att Husse nog aldrig kommer få plats att springa igenom dem eftersom han hela tiden envisas att springa på bakbenen.
Jag visade dem också att man kunde gå över bron som inte har något vatten under sig men det verkade inte som att Husse vågade det. Han blev ju glad som vanligt och kände sig säkert trygg när han såg hur lätt jag klarade av det. Ja, ja det är bara att ha tålamod med mina tvåbeningar. Tacka vet jag en av mina favorit valptvåbeningar, hon som är något högre i rang än den allra minsta. Hon var med på hinder banan och hon lärde sig ju på en gång. Hon hoppade och kröp i tomma köttkorven och klarade det mesta galant. Kanske är det så att inlärningen går saktare ju äldre tvåbeningarna blir. Man kanske inte kan lära gamla tvåbeningar att sitta ;) Envis som jag är kommer jag fortsätta ett tag till. Även om husse och matte aldrig blir riktigt som jag har tänkt mig så tycker jag faktiskt om dem en hel del ändå.
Just det ja för inte så länge sen det var nog strax innan solen gick ner nu sist då var ju min polare Blade två av hans tvåbenta flock på samma ställe som jag. Vi var inomhus på det där stället där det nästan är fler fyr än tvåbeningar (fyrbeningar rules he, he)Husse och Matte ställde upp honom på ett högt utfodringsställe med ben och verkade ha någon konstig ritual för sig. Det verkade nästan som att de dyrkade honom och offrade köttbullar och korv till honom i mängder. De gosade (såg det ut som från min vinkel i a fall)och klappade på honom och han visade sig på styva linan och visade tänderna för mina tvåbeningar . Jösses.....hade de glömt bort mig nu eller??
Jag visade dem att gränsen var nådd och fick försöka kalla in dem med ett ljudligt skall. För en kort sekund fick jag deras uppmärksamhet och de tittade åt mitt håll och visade tänderna och lät så där som bara tvåbeningar kan låta (kluckande lite väsande men ändå glatt ljud). Jag tror inte det är något hotfullt egentligen men de har inte ordning på sina signaler de sänder ibland. Visa tänder är alltid ett hot (utom bland tvåbeningar då). Överseende som jag är så väntade jag tålmodigt.
Tro det eller ej.....men efter en stund (kändes som en evighet) kom min favorit husse och lyfte upp mig på foder stället på ben. Äntligen förstod dom att de tagit fel fyrbeninga att offra till. Nog för att jag och Blade är lite lika men bättre sent än aldrig att inse sitt misstag. Det kom fram tre olika tvåbeningar som jag inte träffat förut och kände och klämde på mig och jag visade mig på styva linan och visade tänderna för alla tre (samtidigt som jag kollade in Blade för att försäkra mig om att han blev riktigt avundsjuk). Husse och Matte var jätte nöjda med mig det såg jag på dem. Klart man förlåter om det sker ett misstag , jag vet ju att det är mig de tycker bäst om.
Vet inte varför men jag får en liten aning om att det kommer hända något snart. Den här offer rutinen brukar komma i samband med att vi åker bort och träffar massor av fyrbeningar. Vi brukar springa tillsammans i ringar och sen delas det ut massa färgglada plastband (helt värdelösa om man frågar mig, kunde de inte vara ätbara saker). Kanske har jag rätt att snart är det en sån fyrbens träff utan lek igen. vi får se.....nä nu måste jag ut ett varv på mina ägor och lukta av morgon tidningen.....
Ha det gott alla ni där ute
Daphne has left the building
Det var ju ett tag sen jag hörde av mig till er men så blir det när man har fullt upp. Matte och Husse verkar äntligen förstått vad roligt det är med den där hinder träningen. De har blivit jätte mycket duktigare . Vi har varit där flera gånger den sista tiden. Husse har faktist hoppat över minst två och det är ju ett framsteg. (Jag hoppar ju över flera på raken för att visa honom men man får vara glad för det lilla framsteg han gör)
Förutom att varit ute och vallat Husse och Matte på lite vandringar för motionens skull så är det mest de där hindren vi övat på. De där långa korvarna utan kött i springer jag ju igenom som inget nu för tiden men jag har ju insett att Husse nog aldrig kommer få plats att springa igenom dem eftersom han hela tiden envisas att springa på bakbenen.
Jag visade dem också att man kunde gå över bron som inte har något vatten under sig men det verkade inte som att Husse vågade det. Han blev ju glad som vanligt och kände sig säkert trygg när han såg hur lätt jag klarade av det. Ja, ja det är bara att ha tålamod med mina tvåbeningar. Tacka vet jag en av mina favorit valptvåbeningar, hon som är något högre i rang än den allra minsta. Hon var med på hinder banan och hon lärde sig ju på en gång. Hon hoppade och kröp i tomma köttkorven och klarade det mesta galant. Kanske är det så att inlärningen går saktare ju äldre tvåbeningarna blir. Man kanske inte kan lära gamla tvåbeningar att sitta ;) Envis som jag är kommer jag fortsätta ett tag till. Även om husse och matte aldrig blir riktigt som jag har tänkt mig så tycker jag faktiskt om dem en hel del ändå.
Just det ja för inte så länge sen det var nog strax innan solen gick ner nu sist då var ju min polare Blade två av hans tvåbenta flock på samma ställe som jag. Vi var inomhus på det där stället där det nästan är fler fyr än tvåbeningar (fyrbeningar rules he, he)Husse och Matte ställde upp honom på ett högt utfodringsställe med ben och verkade ha någon konstig ritual för sig. Det verkade nästan som att de dyrkade honom och offrade köttbullar och korv till honom i mängder. De gosade (såg det ut som från min vinkel i a fall)och klappade på honom och han visade sig på styva linan och visade tänderna för mina tvåbeningar . Jösses.....hade de glömt bort mig nu eller??
Jag visade dem att gränsen var nådd och fick försöka kalla in dem med ett ljudligt skall. För en kort sekund fick jag deras uppmärksamhet och de tittade åt mitt håll och visade tänderna och lät så där som bara tvåbeningar kan låta (kluckande lite väsande men ändå glatt ljud). Jag tror inte det är något hotfullt egentligen men de har inte ordning på sina signaler de sänder ibland. Visa tänder är alltid ett hot (utom bland tvåbeningar då). Överseende som jag är så väntade jag tålmodigt.
Tro det eller ej.....men efter en stund (kändes som en evighet) kom min favorit husse och lyfte upp mig på foder stället på ben. Äntligen förstod dom att de tagit fel fyrbeninga att offra till. Nog för att jag och Blade är lite lika men bättre sent än aldrig att inse sitt misstag. Det kom fram tre olika tvåbeningar som jag inte träffat förut och kände och klämde på mig och jag visade mig på styva linan och visade tänderna för alla tre (samtidigt som jag kollade in Blade för att försäkra mig om att han blev riktigt avundsjuk). Husse och Matte var jätte nöjda med mig det såg jag på dem. Klart man förlåter om det sker ett misstag , jag vet ju att det är mig de tycker bäst om.
Vet inte varför men jag får en liten aning om att det kommer hända något snart. Den här offer rutinen brukar komma i samband med att vi åker bort och träffar massor av fyrbeningar. Vi brukar springa tillsammans i ringar och sen delas det ut massa färgglada plastband (helt värdelösa om man frågar mig, kunde de inte vara ätbara saker). Kanske har jag rätt att snart är det en sån fyrbens träff utan lek igen. vi får se.....nä nu måste jag ut ett varv på mina ägor och lukta av morgon tidningen.....
Ha det gott alla ni där ute
Daphne has left the building
Kommentarer
Trackback
