DAFFELIS

I fredags eftermiddag alltså två och en halv dag efter vi slutade att medicinera Daphne så ser vi henne komma och ha jätte ont igen. Vi vet inte om hon har försökt hoppat upp eller gjort någon annan rörelse. Det är omöjligt att vara beredd hela tiden när man har en sprallig dvärgpinscher. Hon var helt som vanligt på dagen och sedan kommer hon ut ur buren och har så där ont igen. Vi trodde först det var magknip för så hände det på semestern och då gick vi ut en sväng och gick och hon bajsade och så släppte knipet. Vi märkte ju dock efter en stund att så inte var fallet.

Vi blev ju såklart riktigt förtvivlade eftersom vi hoppats att vilan  och medicineringen hade gjort sitt. Vi ringde Skara och de sa att vi skulle g henne medicinerna igen och höra av oss till Göteborg eftersom de tyckte det var konstigt att de sagt 2 veckors vila till oss eftersom de rekomenderar 6 veckors vila efter e sådan här grej.

Tilll saken hör ju att vi var och tränade lite samt masserade henne i torsdag dagen innan alltså och då sades inget om detta att hon skulle behöva vila längre. Kanske kan det vara så att det blev för mycket för henne att hon behöver längre tid på sig. Redan på kvällen märkte vi att medicinerna börjat verka hon var redan något bättre och på lördags morgonen var hon som vanligt igen.

Känns ändå som att hela denna cirkus är som en ond cirkel. När hon tar medicin så mår hon bra och vill bete sig som vanligt och vi får tvinga henne till vila och sitta  i buren vilket gör henne mycket frustrerad och stressad. När vi kan börja så smått träna upp henne och slutar med medicinen så får hon ont. Ju mer hon vilar desto mer förtvinar ju hennes stackars muskler hon har kvar och ju svårare blir det för henne att få stadga och styrka i sin rygg.

Det är inte lätt detta. Vi skall ringa idag och höra hur vi skall gå vidare. Det är verkligen skitsvårt. Vi vill ju inte att hon skall ha ont för hon har verkligen riktigt ont. Hon bara står upp och skakar kan inte hitta ngn ställning som känns bra när hon står upp eller försöka lägga sig ner. Svansen mellan benen och hon kommer och lutar sitt huvud i våra händer och vill ha lite kli på nacken. Det är vidrigt att se henne ha så ont. Samtidigt så känns det fel att ge henne en massa smärtstillande och så gör hon då rörelser som kanske skadar och sliter på henne ännu mer bara för att hon är så bedövad och inte känner det.

Så många tankar som far genom huvudet nu. Vi vill ju veta exakt vad hennes onda beror på. Enda sättet är väl att göra en ny röntgen i s fall. Det är tydligen lättare med magnet röntgen för att upptäck just diskbråck osv. Problemet är ju att då måste hon sövas och då har vi ju risken med hennes pulmonalisstenos som sätter upp ett extra varnande finger. Det är ju alltid risker med att söva men för henne är den ju ytterligare förhöjd.

Ja ja vi får väl se nu vad de säger i Skara. Frustrerande är det vad det är att ha sin vanliga hund hos sig med två mediciner i kroppen och utan dem så blir hon som en skugga av sig själv. Det gör så ont i en att inte kunna veta exakt vad som är fel med henne, hur hon känner det.

Man skulle vilja ha ett facit på hur man skall göra för att det skall bli bra igen. Man känner sig som en skit när hon har som ondast och tittar en in i ögonen och man ser riktigt att de säger -hjälp mig. Så jäkla maktlös känner man sig.

Vi får hålla tummarna