DAFFELIS

100727

Sitter just nu och vet inte vad jag skall göra med alla tankar.

Igår vid fyra tiden skulle Daphne hoppa upp i en fotölj, hon piper till och vi ser att hon fick ont. Vi tänkte att hon kanske sträckte sig. Under kvällen så är hon inte riktigt sig själv och vi ser mer och mer tecken på att hon inte mår bra. Vi tänker och resonerar fram och tillbaka vi beslutar oss för att ge det över natten (vilket vi nu mår jättedåligt över)  Natten var orolig och vi ser att Daphne har riktigt ont .Gå rakt fram går bra men trösklar trappor bär vi henne över.

Trots detta så tvättar hon och tar hand om lilla Fanny. Trots att hon har ont så kommer hon och vill vara nära oss.

Just nu är Christer på väg med Dsphne till Blå stjärnan i Göteborg, semestertider = ont om personal. Det är tusen tankar som far genom huvudet. Alla vi pratade med Skara, Borås osv säger akut diskbråck och hänvisar till Göteborg. Göteborg har ingen ortoped inne idag men ville vi skulle komma direkt för undersökning samt smärtlindring. De sa också att är det diskbråck så kan det gå åt vilket håll som helst.

Det var så jävla jobbigt att nu på morgonen krama om det lilla krypet och se dem åka iväg (vi är hundvakter så det fanns inte en chans att jag kunde följa med också) ens tankar tänker ju alltid det värsta att tänk om de säger att det inte finns något att göra, tänk om de säger att det bästa för henne är att få fortsätta sova osv...........Det river som klor i hjärtat på mig att sitta här och känna sig så fruktansvärt maktlös......... Inte veta om det var sista gången jag fick se, lukta busa om i pälsen på vår älskade skrutta till hund.

Vår första hund som har betytt så oerhört mycket för oss, som har skänkt oss så mycket glädje, gos, närhet och skratt. Det känns så orättvist om detta skall vara slutet för vårt lilla troll........

Men är det något jag vet så är det att jag inte vill se henne ha ont........vill inte se den kropp som annars så lätt skuttar upp och ner.... går sakta fram, Jag vill inte att det skall vara tyst när det knackar på dörren då hon annars skällde. Vill inte se hur hon försöker vifta på svansen men hindras av att det gör ont. Men jag hoppas, hoppas hoppas........att det på något sätt............ att det inte är det värsta värsta av alla scenario.

Jag hoppas hoppas att det är vår tur denna gång att ha tur.......... att det är något som kan fixa sig........ att det är en sträckning...........något hon kan bli bra ifrån...................

Jag vet verkligen inte hur ett liv utan henne kommer kännas........... visst vi har en till i fantastiska Fanny men det är inte Daffi...........det är inte vår pussgurka som hoppar upp och gosar , trycker huvudet mot ansiktet och säger att hon vill leta korv och springe in och ställer sig på toaletten så vi kan börja gömma korvbitarna.. Det är inte vår Daffi som gnyr så fort man åker på en grusväg för hon tror hon skall få spåra.........


I går eftermiddag tog jag dessa kort





Detta var strax innan allt hände. Daphne är sitt vanliga jag med svansen på topp. Står och spanar och håller koll på vad som händer i omgivningarna.

Låt det vara vår tur att ha tur.............. Kämpa på Daphne...........
Vi lovar kämpa in i det sista tills det inte finns något hopp kvar.........
Vi kommer inte låta dig lida i onödan , du har gett oss så mycket........ så är det sista fina vi kan göra för dig att låta dig somna in......... så kommer vi ge dig det........... Men fy fasiken vad vi kommer sakna dig och vilket hål du kommer lämna efter dig...............

Jag förstår att detta inlägg kanske verkar överdramatiskt, men det kommer direkt från hjärtat. När man sitter helt själv och inte kan ventilera med någon. När ens hjärta har åkt med i en bil som är halvvägs till Göteborg.........När ens hjärta känns som att det håller på att gå sönder och samman........När man inte vat om det var ett Hej då man sade eller ett vi ses senare............

Just nu känns det tungt................ och det är bara att vänta på att telefonen skall ringa.........

/Linda